Barncancertrampet 23/8-14 i Växjö 47 km

Igår gjorde vi det!!! Vi cyklade Barncancertrampet i Växjö. Lite pirrigt och nervöst innan loppet och hur kul som helst under loppet. Det var en snabb sammanfattning av dagen. Kanske ska berätta lite mer ingående för er som är lite nyfikna!

På fredagen började Johan "snickra" på en cykel till sig själv... Vi hade ganska sent fått veta att det inte var en runda lämpad för en racer som skulle cyklas. Hm. Vad skulle Johan då cykla på? Han lånade en mtb av en kompis på hans jobb men den visade sig vara alldeles för liten. Grannen kom med en cykel som han kunde få låna. Nej, ett gammalt skelett till cykel hittade han längst in i garaget som hade den torraste och rostigaste kedja jag nånsin sett.

Inga bromsar eller fungerande växlar. Johan är väl född optimist (framförallt tidsoptimist) så vi drog ner till Motorsport och köpte reservdelar till "skelettet". När Johan plockade ihop det han behövde till cykeln i affären provade jag cykeljackor och såklart hittade jag en fin regn/vindjacka från Craft. Den passade perfekt så den fick snällt följa med hem!!! Resten av kvällen fixade Johan till cykeln så den kändes ok. Några växlar fungerade skapligt bra och bromsarna fungerade bra också! Han var glad och jag var glad! Ville ju så gärna att han skulle cykla med oss!!! Bra jobbat Johan!!!

Vi gick upp kl 6 på morgonen och åt vår frukost. Inget särskilt på menyn, men mat måste man ju ha även om det tog emot litegrann så tidigt på morgonen och lopp-nerverna for runt i magen. Johan lastade på cyklarna på bilen och vi drog iväg mot Växjö. Vi hade bestämt att vi skulle träffa Ulla och Linda utanför Strandbjörkshallen kl 9. När vi kom fram hade redan Linda och Ulla träffats.

Tre glada cykelkompisar. 

Vi gjorde de sista förberedelserna på våra cyklar. Jag fixade till mina energikakor i lagom stora portionsbitar. Jag hade bitarna i min styrväska, lätta att plocka fram när energi behövde fyllas på. Vi anmälde oss och fick våra fina armband med texten "Vi kämpar för livet".

Anmälningsavgiften kostade 100:-/person och det gick såklart direkt till Barncancerfonden. Känns bra!!! När Johan gick förbi en kille i folkmassan på Strandbjörket med sin cykel fick han en rolig kommentar. Han tittade på Johans cykel och sa: "Och nu har Vintageklubben kommit också!!!" Hihi. Inte den nyaste årsmodellen på den cykeln som ni förstår! :p

Klockan 10 gick startskottet och vi for iväg. 

Johan i röd jacka och jag i min nya gula regnjacka. 

Cirka 350 cyklister cyklade den 47 kilometer långa rundan runt Växjö. Det var mest grusvägskörning/motionsspår men även lite asfaltkörning. Det var en del utmanande backar och jag tackar för alla växlar på min cykel. Flera gånger fick jag växla ner på minsta drevet och trampa med lätt, lätt växel uppför de brantaste backarna. Utmaningar som man klarade. En efter en. 

Linda i svart längst fram och jag i gult. 

Vi försökte hålla ihop så gott det gick, men det gick inte alltid så bra. Johan och Linda fick ofta vänta på Ulla och mig men de såg glada ut ändå när de fick se oss!!! 

Linda med sin fina cykel! 

När vi cyklat ungefär hälften av turen fanns en depå där man kunde stanna för lite intag av banan, saltgurka, festis och bulle. Vi stannade en stund och slogs med getingarna som ville åt vår dricka. Det var inte lika roligt att stå där och fäktas med getingarna som att cykla så vi cyklade snart iväg igen. 

Ulla med sin fina väst. "På väg mot Tjejvättern 2015"

Det tog oss tre timmar att cykla de 47 kilometrarna och jag kände att min träning hade gjort nytta. Jag hade nog fått lida ont om jag kommit tämligen otränad. Känns så bra att man nu är igång och jag älskar denna sporten!!! Bara så alla vet! :) Efter loppet stannade vi en stund i målområdet och njöt av segerns sötma! Hurra vad vi är bra!!! 

Tre nöjda kompisar efter 47 km. 

Tobias (yngste sonen som bor och jobbar i Växjö) kom och kramade om sin mamma när vi gått i mål. Det var så kul att se honom. Länge sedan sist! Vi duschade i Strandbjörkshallen och det var så skönt och en belöning i sig bara det!!! Vi intog en välförtjänt lunch på Grand Samarkand och jag är så glad att ha så fina cykelkompisar!!! Vilka äventyr man får vara med om tillsammans med er! Love you all!!! Johan är en självklar partner i min cykling också. Han finns där med sin trygghet, kompetens vad gäller cyklar och cykling och coachande sätt! Love you so much!!! <3
På hemresan hann jag reflektera över allt som hänt under dagen. Är så otroligt stolt att jag kommit så här pass långt i min cykling. Att fixa 47 km och jag har cyklat sedan slutet på juni bara! Jag slår mig för bröstet och dunkar mig själv i ryggen! Bravo!!! :)

Nu laddar vi om! Letar nya lopp man kan vara med i. Blodad tand kallas det visst för!!!

Tack mina vänner för sällskapet i Växjö! 

// Helen

Sammanfattning av träningspass...

Ja, så "säger" runkeepern på telefonen när man kommit hem efter en cykelrunda (eller vad man nu gjort) efter att man med lite skakig hand fått trycka på knappen att man är klar. Man har kommit i mål med det man gav sig ut för att göra. 

Oavsett hur långt eller hur länge man varit ute är det samma sköna känsla som infinner sig när rösten säger: "Sammanfattning av träningspass bla, bla, bla". Då känner man att man har gjort något. Ytterligare ett par mil "i benen". Jag är nu uppe i ca 40 mil sedan slutet på juni. Från 0-40 mil på en och en halv månad. Bra för att vara soffliggaren Helen!!! Jag är stolt och glad att jag verkligen gör detta och jag kommer på mig själv med att tänka cykling många gånger per dag. Nu när det snart är dags att börja jobba efter semestern funderar jag på hur mycket man hinner träna innan det blir mörkt. Vilka kläder jag ska ha på mig i höst då kylan tränger på. Ganska angenäma spörsmål. Det finns det som är jobbigare här i livet. Existensiella bekymmer. Vart hör jag hemma? Vart ska jag vara? I ett samhälle utanför Vimmerby bor nu två barn från Eritrea i en svensk familj. Barnen kom till Sverige tillsammans med sin farbror. Barnen, som är kusiner, lämnades på ett ställe att vänta medan farbrodern handlade mat till dom. Han kom aldrig tillbaka och barnen "lämnades in" på Migrationsverket i Norrköping. Ett jourhem fanns att finna i Storebro utanför Vimmerby där de fortfarande bor kvar. De började direkt i skolan för att lära sig språket och har kommit in i föreningslivet, fått kamrater och lever ett fint liv tillsammans med övriga familjen. Nu hotas barnen (13 och 8 år) av utvisning. Till Etiopien. Där de inte känner en enda person. Måtte någon kunna se att det är två ensamkommande helt oskyldiga föräldralösa barn detta handlar om. Man får inte behandla barn på detta viset. Jag har skrivit på en namninsamling för att försöka påverka det lilla jag kan! Skriv på du också!!! http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=9102#.U96WIVGUPrk.facebook

I morgon kommer ett gäng fina kompisar med sina ännu finare (sorry) dvärgschnauzrar hit till Prästaboda. Vi ska ha kurs i hur man lär hundar att söka upp kantareller i skogen. Det kommer en instruktör från Hultsfred och har kurs med oss. Sex hundar tar hon i gruppen och det ska bli så spännande och kul!!! Jag var ute i skogen idag för att kolla så ingen varit där o "snott" svampen som vi på lördag ska leta upp. Det fanns gott om svamp!!!! 

När jag gick in i skogen för att se om svampen fanns kvar på de ställen där jag tidigare sett att det funnits ville jag inte ha hundarna med dit. De bara far omkring och trampar sönder svampen. Så jag bad att de skulle vänta ute på skogsvägen. "Stanna". "Vänta". Och så handflatan upp i luften som för att förstärka det jag just sagt. Haha. Jo, de stannade kvar. Så lydigt o fint. Tänkte att de kommer säkert sättandes när de inte ser mig längre, men nejdå! De stod där så fint o väntade. Gullflickorna! <3

Vi fick en härlig promenad. Lite väl mycket spår av vad vildsvinen har för sig bara. Usch. Kusligt. 

Dags för lite mat i magen nu! 

Over and out!!!

// Helen

Tar dagen som den kommer!

Så bra man mår utan en massa måsten och tider att passa!!! Kropp och själ njuter att bara få vara. Igår hade vi visserligen bestämt att besöka Simon med familj i Grän utanför Uppsala. Så vi gav oss iväg från stugan i Älvsala så vi kom fram vid halv 12 tiden på fm. Ebbot vilade då middag och lilla Vera fick lite mat av sin mamma. Herregud så små de är när de är nyfödda! Så späda och bräckliga! Hon var/är helt bedårande lilla livet. Snart vaknade Ebbot också och då blev det full fart! Sparka lite fotboll med farfar var kul! Sara med familj kom också och vi åt en god lunch tillsammans på altanen. Vi stannade bara några timmar då jag vet hur trött man är som nyblivna föräldrar. Men en härlig dag fick vi tillsammans. Underbart!!! 

Lilla Vera sover gott hos farfar Johan. 

Ebbot. 

Farfar och Ebbot. 

Vilken spark!!! 

Ebbot, Ebba och farfar/morfar leker i sandlådan. 

Ebba bakar kakor. 

<3 <3

Så fin bild på kusinerna Ebba och Vera. 

Kvällen tillbringade vi på altanen med en god middag med god dryck till. 

Att inte behöva slåss med mygg är ju helt underbart denna sommar! 

Njut av din dag!

// Helen