Sammanfattning av träningspass...

Ja, så "säger" runkeepern på telefonen när man kommit hem efter en cykelrunda (eller vad man nu gjort) efter att man med lite skakig hand fått trycka på knappen att man är klar. Man har kommit i mål med det man gav sig ut för att göra. 

Oavsett hur långt eller hur länge man varit ute är det samma sköna känsla som infinner sig när rösten säger: "Sammanfattning av träningspass bla, bla, bla". Då känner man att man har gjort något. Ytterligare ett par mil "i benen". Jag är nu uppe i ca 40 mil sedan slutet på juni. Från 0-40 mil på en och en halv månad. Bra för att vara soffliggaren Helen!!! Jag är stolt och glad att jag verkligen gör detta och jag kommer på mig själv med att tänka cykling många gånger per dag. Nu när det snart är dags att börja jobba efter semestern funderar jag på hur mycket man hinner träna innan det blir mörkt. Vilka kläder jag ska ha på mig i höst då kylan tränger på. Ganska angenäma spörsmål. Det finns det som är jobbigare här i livet. Existensiella bekymmer. Vart hör jag hemma? Vart ska jag vara? I ett samhälle utanför Vimmerby bor nu två barn från Eritrea i en svensk familj. Barnen kom till Sverige tillsammans med sin farbror. Barnen, som är kusiner, lämnades på ett ställe att vänta medan farbrodern handlade mat till dom. Han kom aldrig tillbaka och barnen "lämnades in" på Migrationsverket i Norrköping. Ett jourhem fanns att finna i Storebro utanför Vimmerby där de fortfarande bor kvar. De började direkt i skolan för att lära sig språket och har kommit in i föreningslivet, fått kamrater och lever ett fint liv tillsammans med övriga familjen. Nu hotas barnen (13 och 8 år) av utvisning. Till Etiopien. Där de inte känner en enda person. Måtte någon kunna se att det är två ensamkommande helt oskyldiga föräldralösa barn detta handlar om. Man får inte behandla barn på detta viset. Jag har skrivit på en namninsamling för att försöka påverka det lilla jag kan! Skriv på du också!!! http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=9102#.U96WIVGUPrk.facebook

I morgon kommer ett gäng fina kompisar med sina ännu finare (sorry) dvärgschnauzrar hit till Prästaboda. Vi ska ha kurs i hur man lär hundar att söka upp kantareller i skogen. Det kommer en instruktör från Hultsfred och har kurs med oss. Sex hundar tar hon i gruppen och det ska bli så spännande och kul!!! Jag var ute i skogen idag för att kolla så ingen varit där o "snott" svampen som vi på lördag ska leta upp. Det fanns gott om svamp!!!! 

När jag gick in i skogen för att se om svampen fanns kvar på de ställen där jag tidigare sett att det funnits ville jag inte ha hundarna med dit. De bara far omkring och trampar sönder svampen. Så jag bad att de skulle vänta ute på skogsvägen. "Stanna". "Vänta". Och så handflatan upp i luften som för att förstärka det jag just sagt. Haha. Jo, de stannade kvar. Så lydigt o fint. Tänkte att de kommer säkert sättandes när de inte ser mig längre, men nejdå! De stod där så fint o väntade. Gullflickorna! <3

Vi fick en härlig promenad. Lite väl mycket spår av vad vildsvinen har för sig bara. Usch. Kusligt. 

Dags för lite mat i magen nu! 

Over and out!!!

// Helen