Lindquists allt och inget...: Glädjechockar på olika sätt! :))

Hela tiden ska man känna att tiden bara rinner iväg. Att blogga som jag helst vill göra varje dag kommer i sista hand och det går jättelänge mellan varje gång. Men så är det, och det finns andra saker som kommer i första hand. Tur är väl det...

Idag, när det är Nationaldagen och ledig dag, så tänkte jag ägna lite tid åt älsklingshunden. Lite massage stod på schemat. Ann-Charlotte Axelsson visade oss som var på Tånga-träffen hur man kan massera sin hund. Ia tycker nog att det är skönt men hon sitter på en armlängds avstånd redo att fly om det blir jobbigt. Det blir lite jobbigt för mig som masserar att försöka göra massage med rätt teknik när objektet inte vill vara nära! Det är så tråkigt att hon är så misstänksam mot allt man gör med henne. Hon har varit med om alltför mycket jobbiga situationer i sina dagar. Det gör mig så otroligt ledsen ärligt talat att hennes otaliga besök på sjukhus med övernattningar och undersökningar ska göra henne otrygg till och med i hennes eget hem. Det är ju här hon ska känna sig trygg och säker. Det är en svår bit att jobba med eftersom vi två gånger per dag är tvungna att ge henne tre olika mediciner. Det blir liksom övergrepp gånger två varje dag i hemmet. Vi försöker naturligtvis inte göra någon stor affär av medicinritualen, men hon tycker det är äckligt och väldigt onödigt. Hon springer och gömmer sig när hon hör att vi gör i ordning doserna. Lilla stumpan. Önskar bara att du kan vara trygg här hemma!

Usch o fy!!!

Måste få berätta en rolig händelse och otroligt rolig för mig som mamma!

Dagen före Mors Dag var vi som alla andra helger i Prästaboda, vårt ställe utanför Vetlanda. Johan hade redan under fredagen pratat om att han var tvungen att uträtta en massa ärenden inne i stan och att det skulle ta lååång tid. Med andra ord ville han inte att jag skulle följa med... Ia och jag roade oss med att lägga spår i skogen under tiden. När vi hade varit hemma en lite stund och jag bara skulle ut på verandan och hämta min tröja så ser jag att Johan har kommit hem. Redan??? I samma ögonblick ser jag någon försvinna runt husknuten. Jag gestikulerar till Johan och undrar vem i hela friden det var...??? Nästa sekund kikar yngste sonen fram. Hej mamma! Här kommer din Mors dag-present! Jag blev så paff. Hakan tappades och jag gick till och med in o stängde dörren i några sekunder. Detta var så otippat att Tobias skulle komma hem. Så otroligt roligt! Han hade planerat detta med Johan under veckan och båda hade kunnat hålla hemligheten hemlig. Kan meddela att tårarna trillade av glädje!!! Så sällan vi träffas... Bättre present kunde jag inte önska mig!!!! <3

Ia har fått syn på korna i hagen på andra sidan vägen. Mysko!!!

Under tiden Johan var inne i Vetlanda och hämtade Tobias på stationen var Ia och jag ute i skogen och lade ett spår. Tanken var att binda upp henne vid ett träd under tiden spåret lades. Typiskt nog glömde jag ju kopplet hemma. Hmm... Långt att gå hem för att hämta kopplet... Hur ska man fixa det egentligen??? Jo, jag satte henne vid spårstarten. Sa till henne att hon skulle sitta där och stanna kvar. Jag marscherade in i skogen med spårpinnarna. Jag vände mig om efter ca 15 meter in i skogen och poängterade igen att hon faktiskt skulle stanna kvar. För att markera allvaret satte jag även upp handen... Haha, tänkte jag i samma ögonblick. Detta är faktiskt alldeles för svårt. Snart har jag en lite hund i hasorna som har lyckats spåra upp mig. Men jag gick och gick och ingen hund kom... När jag efter drygt fem minuter kom ut på vägen igen ser jag denna lilla lilla duktiga hunden sitta på vägen där jag tidigare satt henne. Att jag blev glad är en stor underdrift. Shit alltså, jag blev så lycklig att se henne sitta där. Jag började ropa och skrika med pipig röst att hon var världens finaste och duktigaste hund. Jag hoppade upp och ner och tjoade och tjimmade. Tänkte mig att se en hund i full galopp komma rusande mot mig.. Nädå. Det kom ingen hund. Hon satt minsann kvar... Just det! Jag hade ju sagt att hon skulle stanna kvar. Så jag fick ta stora klivet före det andra och ta mig till henne. Vad säger man??? Så duktigt!

I söndags hade vi spårträning utanför Vimmerby. Det gick jättebra! Hon går som tåget hela spåret igenom. Tur hon har en sele som är orange för hon syntes knappt i allt blåbärsris. Lilla duktiga hund. Belöningen blev lite ostkulor som jag lagt vid spårslutet i en liten burk. Kalas!!!