Bakslag!

När Ia bara var ca 7 månader ändrades hennes beteende radikalt helt plötsligt en vacker dag. Hon satte sig i ett hörn och började "titta i taket". Detta gick i perioder. Periodvis var hon helt ok, och andra perioder har det varit helt fruktansvärt. Vi har besökt veterinär på veterinär under årens lopp. Hon har legat på sjukhus i flera omgångar för att de ska försöka utreda vad det är som stör henne. Vi sökte efter olika orsaker och ofta tänkte vi att det kanske är fel på hennes ögon eftersom hon tittade så konstigt i taket. Jag sökte efter landets bästa ögonveterinär och hittade Nils Wallin Håkansson på Strömsholms djursjukhus. Vi bokade tid där och åkte de 25 milen dit. Vi träffade Nils med personal och han gjorde en grundlig undersökning och konstaterade att det inte var något fel på hennes ögon. Han misstänkte att det kanske var levern som inte fungerade som den skulle. Han pratade om att det kunde vara "Porta cava shunt". Om det skulle visa sig vara detta medfödda fel så gav han oss ett visst litet hopp att hon skulle kunna bli frisk efter en operation, men de flesta gick inte att bota... Ett gallsyreprov var tvunget att tas för att komma gåtan närmare. Eftersom det skulle vara ett blodprov som skulle tas på fastande mage fick vi åka hem och sedan besöka en veterinär i Linköping dagen efter. Ett fasteprov + ett prov efter att hon ätit ett mål mat togs. Det var jobbiga dagar att gå och vänta på att få höra provsvaren. Nils ringde från Strömsholm och meddelade att hennes gallsyrevärden var sjukligt höga. Hjärtat stannade på mig. Allt blev svart. Vad skulle hända nu??? Vi fick en ny tid för inläggning på Strömsholm. Johan och jag bodde på hotell i Västerås. Det var så nervöst och vi var helt knäckta. Vi satt mest och väntade på telefonsamtal från sjukhuset... Porta cava shunten skulle upptäckas via ultraljud. När vi väl fick samtalet vi hade väntat på från sjukhuset blev vi först väldigt lättade. De hade inte hittat nån shunt!!! Vad bra!!! Men veterinären som ringde ville behålla henne ytterligare en natt för att utesluta hjärntumör också. "För nåt fel är det ju på henne!" sa veterinären. Ytterligare en natt och en dag i fruktansvärd oro. Nästa gång de ringde sa de att vi fick komma och hämta henne. De hittar inget annat fel än att hon har levervärden som är förhöjda. Snacka om att allt var som en berg och dalbana.. Vi var så förberedda på att vi skulle få åka hem utan hund.
Sedan följde några år med jättebra perioder och perioder av uselt skick. Vi har varit hos olika veterinärer för att få olika infallsvinklar men alla skakar på axlarna och fattar ingenting. Hon blev ofta sämre innan löp, så efter moget övervägande och i samråd med veterinär Bodil Nolén på Strömsholm gjorde vi en kastration på lilla tjejen i somras på Valla sjukhus i Linköping.. Hon höll på att stryka med under operationen. Hon slutade andas. Ojoj! Då började man fundera på hur det stod till med hennes hjärta. I november förra året var det dags för en heldag på Strömsholm igen. Efter en total genomgång av hjärtat med Ekg och ultraljud upptäcktes det att hon hade förstorat hjärta. Vi hade märkt att hon ofta blev trött under promenader så detta gav svaret på varför hon inte orkade med riktigt. Ojoj! Hur som helst åkte vi hem ifrån vår nya fantastiska veterinär André Rowe med tre nya mediciner och ett hopp om att hon skulle svara fint på dessa. I fyra månader var hon JÄTTEPIGG! Inga jobbiga perioder då hon bara vill vara ifred och ligga under kökssoffan eller under våran säng på natten. Allt såg fint ut. Vi åkte upp till Linköping i februari i år och gjorde om ett EKG. Det var status quo sedan i november, så det var positivt att det inte var en försämring i alla fall! ;)
MEN!!!! I söndags märkte jag en klar försämring. Hon orkade inte gå så långt. Satte sig efter bara några meter och vägrade gå. Jag fick snällt bära henne. (Då är man glad att hon inte är en Granddanois!!!) I måndags märkte dagmatten att hon började "titta i taket" igen och verkade vara stressad. Igår, tisdag, var läget jättejobbigt. Hon ville bara ligga under kökssoffan och matvägrade hela dagen. Ringde André på Strömsholm och han blev så förvånad att hon fått detta bakslag när hon mått så bra så länge. Dosökning på medicinerna kanske kan vara en lösning, så det är där vi befinner oss nu. Hjälp vad jobbigt detta är! Hon har ätit idag och är betydligt piggare idag mot igår, men hon är långt ifrån sitt forna jag... Hoppas vi märker att hon blir bättre och bättre mycket snart! Ja, detta mina vänner blev ett långt och jobbigt blogginlägg. Det är inte alltid så lätt här i livet. Många gånger har vi pratat med veterinären och sagt att vi är beredda att avsluta hennes liv om de anser att hon lider för mycket. Vi vill absolut inte förlänga hennes lidande, men han tror att vi kan hålla hennes sjukdom i schack med rätt mediciner och med rätt doser. Vi får se hur detta slutar. Vi kämpar på! Ia vi älskar dig du fina lilla schnauzertjej!!!! <3

Underbara Ia!

Film som visar hur det kan vara en dålig dag.